Om det faktiskt är något jag saknar så är det faktiskt det här. Längtar så tills jag och Diana kan börja hoppa lite mer. Ibland känns det längre bort och som vi aldrig kommer dit, ibland känns det som äntligen är vi på G igen. Men tyvärr inte.. Fast samtidigt får jag ju tänka så här, folk har lagt i sig så mycket och kommit med sina kommentarer "nej men vänta med det". Fördelen vi har nu är att vi inte har tagit några genvägar eller fuskat, utan hon vet var hon har mig och jag vet var jag har henne. Vi har blivit ett team ihop och jag tror att när vi väl kommer fram till hoppningen kommer allt gå så otroligt bra. Tilliten till varandra när det kommer till hoppningen, och allt jobb från marken, dressyren och markakarbetet har bara fört oss närmare och ännu mer tillit till varandra. Jag är besviken på mig själv som lyssna på alla andra. Fast samtidigt tack till er, för nu är jag och Diana närmare varandra och kommer ta oss dit vi kommer.

 

Men som sagt vissa dagar så saknar jag verkligen hoppningen. Är flera månader sedan jag sist fick ta ett språng och ja, jag saknar det. Däremot tar det den tid det tar för mig och Diana att komma dit. Jag bryr mig inte hur långt eller hur högt vi kommer hoppa, för mig kommer det viktigaste vara att vi kan ha kul och att vi båda gillar hoppningen. Jag vet att Diana gillar hoppningen, för de har hon visat när det kommer till bommar och små hinder. Självklart har vi tagit något litet skutt, men det har inte blivit seriöst. Fast hon bjuder till, drar fram öronen och blir otroligt pigg. De tar jag positivt, för de bevisar för mig att hon gillar det. Så de är jag inte orolig för att hon inte tycker det är roligt. Diana, snart är vi igång ordentligt med hoppningen.